"Harry, sonen till ett indiskt hembiträde, och Rose, dottern till moderns välbeställda arbetsgivare, är oskilaktiga som barn. Deras vänskap känner inga gränser som klass, ras eller andra subtila hieratkier som kan råda på den karibiska ön Guanagaspar. Men bandet mellan dem bryts den dagen under andra världskriget som amerikanska trupper invaderar ön. När deras vägar många år senare korsas i Vancouver i Kanada, där Harry inrättat sig och har ett bra liv, inleder de ett livsbejakande förhållande. För Rose är det ett uppvaknande, för Harry ett slags återupprättelse. Rose bestämmer sig i hemlighet för att ändra ödets vägar för dem båda och en serie dramatiska händelser tar sin början."
-----------------------------------------------------------------------
Nej, nej, nej! Det är länge sen jag blivit så här fruktansvärt besviken. Kaktusen blommar om natten förförde mig och än i denna dag kommer jag ihåg känslan jag hade när jag läste den. Självklart hoppades jag på något liknande med Hon simmade i havet vid Guanagaspar, men så blev det inte. Det är svårt att förklara vad det är som fattas, men jag saknar stämningen, miljöbeskrivningarna osv. Det glimmar till ibland, men så slocknar glöden lika fort. Hon simmade i havet vid Guanagaspar känns som ett alster som Shani Mootoo känt sig tvingad att skriva, hon skulle bara ut med en bok till och så fick det bli som det blev. Det känns som att i Kaktusen blommar om natten så skrev hon från hjärtat och kände för det hon berättade men i Hon simmade i havet vid Guanagaspar tar hon ett steg bort från det hon känner till och känner för och bara skriver ner en berättelse utan att det kommer från hjärtat. Hon har kommit ut med en bok till, Valmiki's Daughter, där det verkar som att hon återvänt till det som gjorde första boken så speciell och jag måste nog läsa den också för att se om den berör mig lika djupt som Kaktusen blommar om natten. För Hon simmade i havet vid Guanagaspar kommer inte ens i närheten av hennes debutbok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar