Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
--------------------
Den här gången var jag och rotade längst bak i pockethyllan och hittade den här
Främmande jord av Jhumpa Lahiri (titeln är länkad till förlagets sida och där finns mer info om boken)
Baksidestext: "I åtta berättelser om några indiska invandrarfamiljer i USA skapar Jhumpa Lahiri små gnistrande universum. Under vardagens lugna yta vibrerar spänningarna mellan generationerna bär hemlandets traditioner krockar med det nya landets sätt att leva. Med inlevelse, skarp iakttagelseförmåga och absolut gehör ger hon en levande bild av identitet, längtan, starka familjeband och inte minst kärlek."
Den här har jag köpt före 2012 eller under år 2012, dvs innan jag började hålla koll på vad jag köper och när. Att det är noveller var nog en delorsak till att jag köpte den, jag har ju länge varit medveten om att jag borde läsa fler noveller. Och det är också en av orsakerna till att den här nog stannar kvar i bokhyllan så jag kan läsa den när jag har lite tid över.
Titel: Ryssar är såna som gillar björkar Orginaltitel: Der Russe ist einer, der Birken Liebt Författare: Olga Grjasnowa Översättning: Svante Weyler Format: Pocket Antal sidor: 286 Förlag:Weyler förlag/Månpocket Hyllvärmare 2018
"Baku, Frankfurt, Tel Aviv - Masja är en ung kvinna som tvingats lämna Azerbajdzan på grund av krig, kommit till Tyskland för att hon är judinna, nu på flykt i Mellanöstern undan en kärlekssorg. Hon vet allt om språk, men vad hjälper det? Hon är tolk med förstår inte världen. Hennes bästa vän gillar bara killar, den hon vill ha vill ha en annan. Hennes mamma vill bara att hon äter ordentligt."
---------------------
Det var nog titeln till stor del som gjorde att jag köpte den här boken en gång i tiden men sen har den blivit stående i bokhyllan. Nu när jag skulle delta i Hyllvärmarutmaningen så plockade jag fram den så att den äntligen skulle bli läst.
Jag hade inte ens hört om den här boken tidigare men titeln är så lockande att jag kunde inte låta bli att köpa den här och sen bara hoppas på att den skulle funka för mig, så jag hade alltså absolut inga förväntningar på den här boken. Så här i efterhand kan jag bara tycka att det var tur att jag inte hade några förväntningar och att jag köpte boken på en loppis för en billig peng för då blir man inte heller alltför besviken.
Men lite besviken blev jag ändå. Författaren använder en annorlunda stilsom jag faktiskt gillar. Det här handlar mycket om rotlöshet och man kallar boken för utvandrarroman, invandrarroman och samtidsroman. Jag tycker boken är rörig och jag har väldigt svårt att förstå huvudpersonen, hennes tankar och hennes agerande. Kanske är det en generationsfråga, Masja är i 20-årsåldern och jag nästan tre gånger äldre, kanske är det något annat, jag får på något sätt inget grepp om berättelsen. Resultatet blir i alla fall att det här är definitivt inte en bok som fungerar för mig.
Ryssar är såna som gillar björkar finns att köpa hos t ex
Idag är det solsken igen, än så länge i alla fall, så jag känner mig lite piggare, gladare och har lite mer energi än de senaste grådaskiga dagarna. Jag har precis fikat och pojkarna har varit ute på sin förmiddagsrunda i kattgården så nu är det dags att ta itu med annat. Först ut är Kulturkollos veckoutmaning som lyder
Det är semesterplaneringstider för många av oss och veckans utmaning handlar helt enkelt om huruvida ni förbereder er resa genom att nosa lite extra på kultur från resmålet.
Kort eller långväga resa spelar ingen roll, vi ser fram emot att läsa om böcker, konst, film, musik eller dans som passar bra ihop med ett valfritt resmål.
----------------
Vi är nog lite tvärtom, planerar i princip ingenting förutom själva resan dit, sen får vi se vad som händer. Ibland har vi vissa specifika ställen som vi vet att vi vill besöka, och då försöker vi planera in någon dag för det. Ofta blir sen någon av oss speciellt intresserad av en plats/historia/företeelse och läser sen mer om det efter att vi kommit hem.
Är det utomlands så tenderar vi att välja ett ställe som vi båda redan läst eller hört om tidigare och som vi är nyfikna på. Väl på plats blir det också väldigt spontant och oftast tar tar vi någon dag som får bli en äventyrsdag, dvs vi hyr en bil och åker iväg(eventuellt med något specifikt ställe som mål) och så får vi se vad som händer och var vi till slut hamnar. På det sättet har vi fått några av de bästa och roligaste minnena från våra resor. För mig är det mötet med människorna som är det viktigaste och som ger mest.
Kreta är överhuvudtaget nånting som nog passar för de flesta - vill man bada och sola så finns fina stränder, är man historieintresserad så finns allt från Knossos till andra världskriget (Slaget om Kreta), god mat och fantastisk natur (så länge man inte åker när det är som varmast där), vandringsleder (genom t ex Samariaravinen). Det finns hur mycket som helst att läsa om den här ön, både skönlitterärt och faktaböcker och ännu mer finns att googla på nätet.Ett måste för den Kreta-intresserade är såklart filmen Zorba med Zorbas dans och musiken (komponerad av Mikis Theodorakis)
Är det Sverige så är det snarare så att vi bestämmer åt vilket håll vi ska åka och sen får vi se var vi landar (om det inte är så att vi ska besöka bekanta). Så länge vi hade husvagn så var det ju enkelt, man hakade på vagnen och så var det bara att köra åt det håll näsan pekade. Och då kan man hamna på en folkmusikfestival i Vännäs i norr och sitta i tältena på kvällen och lyssna när musikerna jammar loss. Eller se den sista timmerflottningen på Klarälven. Eftersom vi inte längre har husvagn så måste vi bestämma i förväg vart vi ska och boka hotellrum så det begränsar vår äventyrlighet lite.
Men oavsett var vi är så är det viktigt för oss att smaka på lokal/inhemsk mat och dryck...eftersom vi är matintresserade så vet vi oftast i alla fall ungefär vad vi kan förvänta oss men frågar också ofta personalen och/eller lokalbefolkningen. Självklart blir det ibland lite roliga missöden, kan tala om att inlagd octopus inte precis är nånting vi längtar efter att få äta igen, men oftast blir det måltider att minnas och kanske laga till själv här hemma.
Titel: Gobi - den sanna historien om en liten hunds långa resa Originaltitel: Finding Gobi Författare: Dion Leonard med Craig Borlase Översättning: Tove Hellbom Format: Inbunden Antal sidor: 270 Förlag:HarperCollins Nordic Recensionsexemplar
"Gobi är den makalösa historien om ultralöparen Dion Leonard, som under ett 250 km långt lopp genom Gobiöknen springer på en herrelös hund. Hunden, som får namnet Gobi, följer honom genom Tianshanbergen och Gobiöknens svarta sand. Dion fäster sig snabbt vid den beslutsamma och lojala lilla hunden och märker hur hans eget fokus ändras. Han låter Gobi sova i tältet, delar med sig av den lilla mat han har och bär henne över floder, trots att han vet att det kan kosta honom en topplacering. Dion bestämmer sig för att ta med sin nya vän hem till Storbritannien, men på vägen försvinner Gobi i en av Kinas myllrande städer. Med hjälp och stöd av människor från hela världen ger sig Dion iväg för att hitta de fantastiska lilla hunden som har vunnit hans hjärta..."
------------------
När det gäller böcker med djur inblandade så vet jag att förr eller senare så kommer det delar i boken då tårarna flödar men samtidigt är de böckerna så känslosamma och härliga att läsa att jag inte kan motstå dem.
Ultralöpning är nånting jag inte visste ens fanns innan jag läste den här boken.Om jag blir trött och får ont redan av att läsa om det, hur ska det då inte vara att genomföra ett sådant lopp.Samtidigt kan jag faktiskt på ett sätt förstå varför man utsätter sig för nånting sånt, på sätt och vis utmanar man ju sig själv och jag kan förstå vilken enorm känsla det är när man klarar av en sådan utmaning.
Det är när jag funderar på de här sakerna som Gobi kommer in i bilden och jag förälskar mig totalt i henne.
Den där kopplingen mellan djur och människa, och att det är djuret (oavsett djurart) som väljer "sin" människa är nog något som de flesta "djurmänniskor" känner igen och har troligtvis varit med om. Och när ett djur valt ut en går det inte att värja sig, man blir automatiskt engagerad precis som Dion blir.
Och såklart trillar det lite tårar nedför mina kinder när jag läser vissa avsnitt, men samtidigt finns det ändå nånting så varmt med vänskapen mellan Dion och Gobi att jag sitter och ler genom tårarna och hejar på dom på deras långa resa hem.
Det här är en berättelse som gick rakt in i hjärtat på mig och rörde upp en hel massa känslor. Ett stort plus för bilderna i boken, bilderna av Gobi fick mig att vilja krama om den lilla, tappra hunden. Den här berättelsen kommer jag nog att läsa om många gånger. Läs den du också!
