Vem hör mina tårar av Fauziya Kassindja & Layli Miller Bashir"Vem hör mina tårar skildrar två ovanliga kvinnors modiga kamp. Den ena kvinnan, Fauziya Kassindja, flydde från sitt hemlandTogo för att undkomma konsstympning, men låstes under sexton månader in i olika amerikanska fängelser. Den andra kvinnan, Layli Miller Bashir, en ung energisk juridikstuderande, kämpade med all kraft för att få Fauziya fri.
När de bådas ansträngningar kröntes med framgång, när Fauziya till sist beviljades asyl och den förnedrande behandlingen av henne upphörde, var det en historisk händelse som kom att ha stor betydelse för ala dem som söker asyl i USA av fruktan för att bli utsatta för könsstympning."
---------------------------------------------------------------------
Jag hade en period då jag läste många BOATS och då lyckades jag släpa hem ganska många böcker i den genren. Det här är nog en av dem. Den perioden gick över, jag tröttnade lite på de böckerna, på något sätt var de flesta skrivna efter samma mall och inställningen var densamma. Men Vem hör mina tårar är intressant. Den handlar ju om nånting som fortfarande är brännande aktuellt - asylärenden. Och framför allt om ifall risk för att utsättas för kvinnlig omskärelse/könsstympning ska anses som tillräckligt skäl för asyl. Jag tror väldigt många har läst Waris Diries bok "En blomma i Afrikas öken" och där också läst om kvinnlig omskärelse. Här får man se en annan aspekt av det hela - hur samhället tidigare inte ansett det vara tillräckligt som skäl för asyl. Man får också en inblick i hur asylärenden hanteras i USA och trots att Sverige inte sätter sina asylsökande i fängelse så är nog en del av hanteringen ganska lika.
Jag har alltid tyckt att man måste respektera och tillåta andras traditioner och sedvänjor så länge dessa inte innebär att någon skadas. Alltså hör inte kvinnlig omskärelse dit - den sedvänjan måste utrotas helt och hållet. Jag blir alldeles kallsvettig och kräkfärdig när jag tänker på vad dessa flickor utsätts för. Och jag har svårt att förstå att ngn överhuvudtaget kan argumentera för att risk för risk för könsstympning inte skulle vara asylgrundande.
Jag har alltid tyckt att man måste respektera och tillåta andras traditioner och sedvänjor så länge dessa inte innebär att någon skadas. Alltså hör inte kvinnlig omskärelse dit - den sedvänjan måste utrotas helt och hållet. Jag blir alldeles kallsvettig och kräkfärdig när jag tänker på vad dessa flickor utsätts för. Och jag har svårt att förstå att ngn överhuvudtaget kan argumentera för att risk för risk för könsstympning inte skulle vara asylgrundande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar