Här under polstjärnan-trilogin av Väinö Linna
Jag har så svårt att med ord sammanfatta min läsupplevelse av den här trilogin - inte för att det på något sätt skulle vara oklart för mig utan för att det är så otroligt mycket känslor med i spelet. Linnas beskrivning av Pentinkulma-borna i allmänhet och familjen Koskela i synnerhet gör att jag förflyttas i tid och plats till Pentinkulma i tiden 1900-talets början till mitten och jag lever med i deras sorger och glädjeämnen. Det här är böckerna som jag återkommer till gång på gång oavsett hur många andra bra böcker jag läser - det är mina rötter det handlar om och när jag läser så minns jag samtidigt alla dom berättelserna farfar/farmor och morfar/mormor berättade när jag var liten. Och jag känner igen så mycket annat också i böckerna, t ex hur man uppfostrades. Även män i min generation uppfostrades till att "det var skamligt att klaga, det var skamligt att gråta, det var skamligt att be äldre folk om hjälp, det var skamligt att bli trött och överhuvudtaget att visa känslor och inte bära sig manligt åt" och i jämställdhetens tecken uppfostrades även jag på samma sätt trots att jag är kvinna. Linna har verkligen lyckats beskriva den finska folksjälen i berättelsen om Pentinkulma och familjen Koskela.
Men, man behöver inte vara finne eller 50+ för att uppskatta den här trilogin - alla borde läsa den! Det här är den ultimata läsupplevelsen.
Här under polstjärnan består av (titeln är länkad till recensionen)
Högt under Saarijärvis moar
Upp, trälar!
Söner av ett folk
Och jag kom precis på att jag lyckades få in omläsningen vid en perfekt tidpunkt. Jag blev klar med trilogin på Finlands nationaldag den 6 december, bättre tajming kan man nog inte få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar