En smakebit på søndag - Det eviga folket är inte rädda

Söndagen kommer, precis som vanligt, nästan alldeles för fort. Vintervädret däremot har låtit vänta på sig - fram tills nu. Vi fick inte en vit jul, men nu är det istället både vitt och kallt så det räcker. Det har ju snöat så det nu ser ut som vinter ute och så har vi haft det riktigt kallt ett par dagar så nu känns det också att det är vinter. Och jag tycker faktiskt att det är rätt så skönt nu.

Och eftersom det nu är söndag så är det också dags för En smakebit på søndag som anordnas av Flukten fra virkeligheten. En smakebit på søndag går ut på att man ska bjuda på en smakbit från boken man läser och det finns bara en regel = no spoilers!

Min smakbit den här söndagen kommer från sidan 29 i Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu (OBS! Titeln är länkad till förlagets sida om boken)

"RPG-barn var oftast runt nio eller tio, så de var väldigt små, och barn. Och RPG-kastaren är ett vapen som är väldigt, väldigt tungt, så det räcker inte att ett barn håller i det, man måste ha två barn, och barnen tog vapnen och höll upp dem, två och två, en i fram och en i bak. När man avfyrar en RPG skjuter den främre delen iväg en missil som är så kraftig att den till och med kan ta sig igenom en israelisk pansarvagn, men den bakre delen ger ifrån sig eld, inte mycket eld, inte eld som är nödvändig; det är bara så vapnet fungerar, att det kommer eld där bak. Ett RPG-barn höll alltså granatkastaren på axeln, och där bakom honom stod ett annat RPG-barn på tårna och höll i den där bak. Så när RPG-kastaren avfyrades fattade det bakre barnets huvud eld, och sedan axlarna, och snart sandalerna också, om han hade några. RPG-barnen visste inte bättre."