Det har hittills varit en mycket lugn julhelg. Maken och jag tillbringade julen tillsammans för min bror, som brukar fira jul hos oss, inte kunde komma nu i coronatider eftersom det fanns risk för att han kunde ha med sig smittan till oss. Så den här julen blev det alltså bara jag och maken. Vi åt gott och alldeles för mycket såklart och tog det lugnt sen på kvällen och ägnade oss mest åt tv-tittning o läsning. Juldagen tillbringade vi ungefär likadant och det var först nu på Annandagen, dvs lördagen som det blev lite mer fart på oss. På lördagen åkte maken iväg och hämtade lite saker som vi nu väntat på i 10 år, och så var ha samtidigt och handlade lite smått och gott som vi behövde, under tiden kom jag lite smått igång med bloggandet och lite annat. På söndagen är det tänkt att vi ska börja planera för nyårsveckan, dvs matlista och inköpslista för veckan och nyårshelgen och så ska jag försöka komma igång igen med lite mer med bloggen. Men söndagen börjar med
En smakebit på søndag som den här gången anordnas av Flukten fra virkeligheten
----------------
Min smakbit kommer från sidan 8-9 i Nio liv av Emelie Schepp (titeln är länkad till förlagets sida där det finns mer info om boken)
"I samma sekund fick han syn på något på marken lite längre fram. Vad var det? Ett djur?Han torkade regnet ur ansiktet med tröjärmen och fortsatte sakta framåt. Ett djur, det måste vara ett djur, upprepade han för sig själv. Sedan stannade han tvärt, det kändes som om kroppen frös till is. Framför honom låg Zoran, med ansiktet täckt av något kletigt Var det blod? Ja, det var blod överallt. På halsen, på jackan, på marken.Han vacklade bakåt. Rädslan dånade i kroppen när han såg Dannes och Martins kroppar en bit bort. De var lika stilla, lika blodiga.
- Shit, shit, shit..., kved han.
Så hörde han en gren knäckas och fick syn på en gestalt mellan träden. En kvinna, med håret klistrat mot huvudet av regnet och munnen hårt sluten.Han hukade sig ner bakom närmaste buske, livrädd för att hon skulle upptäcka honom. Men hon såg sig inte om, inte en enda gång, utan gick bara långsamt därifrån."