Den här veckan har jag läst, läst och läst...och ändå hunnit med en massa annat som behövde göras. Det har faktiskt känts riktigt skönt att ha kommit igång lite och att ha energi att hålla på efter att ha haft ett par lågenergiveckor innan.
Men att jag haft fullt upp har också fört med sig att jag helt glömt bort
Veckans bokbloggsfråga, som anordnas av Barnboksbloggen. Den här veckan vill hon veta
Vad har ditt bloggande gett dig? Kanske har du fått möjlighet att uppleva saker som du inte skulle fått göra utan bloggen, t ex delta i tv-program, tidningsartiklar, mässor eller andra arrangemang. Eller kanske har du berikats på andra sätt, blivit bättre på att uttrycka dig själv, stå upp för dig själv eller liknande. Berätta fritt om det som din blogg har medfört.
-------------------
Ojojoj, den här frågan är inte lätt att svara på. Inte för att jag inte skulle ha några svar utan för att svaret skulle kunna bli hur långt som helst.
Innan jag började blogga hade jag under lång tid umgåtts i en omgivning med människor som inte förstod vad man sa om man använde ord med fler än två stavelser och/eller ord som inte ingår i ungdomsslang. Det var många som hade problem med ordförståelsen. Skrev jag ett svar på något så var det nästan bara folk i min egen generation som förstod, andra blev irriterade och t o m aggressiva och när de inte förstod vad jag sa så tyckte de att jag undvek att svara på frågor - en jättemärklig situation när man gett ett uttömmande svar på något och blir beskylld för att undvika svara och för att försöka slingra sig undan (och jag har alltså t o m fått hatmail där detta påpekats). Och att skriva korrekt, bra svenska ansågs (och anses fortfarande) som ett försök att "göra sig märkvärdig" och som ett försök att trycka ner andra.
Det var en ren uppenbarelse för mig när folk som besökte bloggen faktiskt förstod vad jag sa! Jag hade redan innan börjat dra mig undan från den omgivningen som jag inte mådde bra av men bloggen, de andra bloggarna och besökare på bloggen fick mig att ta det slutgiltiga steget och släppa det som jag inte mådde bra av.
Jag har alltid skrivit mycket på ett eller annat sätt men hade innan bloggandet hamnat i en situation där jag kände att jag inte längre kunde uttrycka mig ordentligt i skrift. Den svårigheten kopplar jag förresten till att jag försökte förenkla mitt sätt att uttrycka mig och då blev det kortslutning i hjärnan och jag fick inte ut något överhuvudtaget. Det kan fortfarande låsa sig emellanåt, men jag har börjat få "mitt språk" tillbaka. Jag har också blivit bättre på att få ner mina känslor och åsikter i skrift.
En sak till som jag börjar kanske bli lite bättre på men som jag fortfarande måste jobba med är det här med att kommentera. I mitt "gamla" liv var det livsfarligt att kommentera saker för om någon kunde missuppfatta det man sa (vilket någon oundvikligen gjorde) så blev man påhoppad, fick tio knivar i ryggen osv osv, så i början hade jag jättesvårt att lämna kommentarer och undvek i princip att göra det. Jag är fortfarande inte bra på det men jobbar konstant på att bli bättre.
Första blurben var helt otroligt! Nu har det blivit ett antal men känslan består, jag blir fortfarande helt förundrad över att se ett citat från det
jag skrivit på ett bokomslag. Känslan av att nånting som jag skrivit duger, ger enormt mycket och peppar mig hela tiden att förbättra mitt skrivande. Vem vet vart det leder så småningom.
Jag har alltid läst mycket och brett, men i o m bloggen kom också möjligheten att ta upp det till nästa nivå, dvs att verkligen bredda det jag läser på ett helt annat sätt och töja mina gränser oavbrutet.Och där måste jag tacka förlagen och författarna som skickar mig som rec.ex, både sådant som håller sig inom min bekvämlighetszon men också sådant som utmanar mig.
Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst om men det här får nog räcka den här gången. Jag slutar med att tacka alla förlag/författare som skickar mig rec.ex, alla som besöker bloggen och läser det jag skriver, alla som kommenterar, alla vänliga bokbloggare osv osv (den här listan skulle också kunna bli hur lång som helst). Utan alla er skulle jag nog inte må så bra som jag gör nu! Och så länge jag mår bra av det här kommer jag att fortsätta bloggandet.