"Julen står för dörren när en anställd på ett stort hotell i Reykjavik hittas mördad. Han verkar ha levt ett ensamt och isolerat liv. Men det visar sig att han som ung var en mycket lovande barnstjärna, hårt driven av sin pappa, med en strålande karriär framför sig. Ända tills han blev tomåring och rösten försvann för gott mitt under en konsert... Vem kan ha haft intresse av att ta livet av denna enstöring?"
--------------------------------------------------------------
Jag vet inte riktigt varför men jag börjar lite sakta tröttna på Erlendur. I vanliga fall gillar jag ju dom här lågmälda, eftertänksamma och lite långsamma deckarna, men nu börjar Erlendur bli lite väl långsam och knepig för mig. Och det börjar också bli tröttsamt att han maler på om brodern som gick bort sig på fjället. För att inte tala om Eva Lind - måste medge att så fort hon kommer in i handlingen så bläddrar jag förbi den delen. Det r lite samma där, det är tjatigt och samma sak upprepas för varje bok. Men, trotts allt negativt så går faktiskt handlingen i Änglarösten framåt med lite mer flyt än i dom tidigare böckerna om Erlendur som jag läst.
Jag har en bok till av Indridason i bokhyllan men där är det Elínborg som står i fokus, så jag får hoppas att det blåser nytt liv i den här bokserien.
Jag har en bok till av Indridason i bokhyllan men där är det Elínborg som står i fokus, så jag får hoppas att det blåser nytt liv i den här bokserien.
Jag får nog hålla med lite om Erlendur, han har börjat bli lite långrandig. Boken om Elínborg, Mörka strömmar, har jag precis läst ut och det kändes faktiskt uppfriskande att slippa tjatet om Erlendurs bror.
SvaraRadera