Titel: Vi kom över havetFörfattare: Julie Otsuka
Format: Inb
Antal sidor: 175
Förlag: Albert Bonniers förlag
"På båten undrade vi ofta: Skulle vi tycka om dem? Skulle vi älska dem? Skulle vi känna igen dem från fotografierna så fort vi fick syn på dem på kajen?
1919. Ett fartyg är på väg över Stilla havet. Nere i dunklet på mellandäck trängs en grupp unga japanska kvinnor på rangliga metallbritsar. Deras koffertar är packade med allt som behövs för det nya livet: sidenkimonor för bröllopsnatten, kalligrafipenslar och rispapper för breven hem, små Buddhafigurer av mässing till lycka och beskydd. I händerna håller de foton och brev från sina blivande makar, främlingarna som har lovat att möta dem i San Francisco."
-------------------------------------
Återigen en bok som många bloggare hyllat. Mot mina vanor så har jag ännu en gång köpt och läst en bok som hyllats av många - jag brukar ju i vanliga fall vänta ett bra tag innan jag läser böcker som många hyllar, bara för att kunna läsa dem utan alltför stora förväntningar och för att inte påverkas alltför mycket av andras tyckande och tänkande. Men den här har jag varit intresserad av ett bra tag och velat läsa, så när den nu ingick i bokrean så var det ju lika bra att köpa den på en gång.
Vi kom över havet är en relativt tunn bok (bara drygt 170 sidor) vilket förvånade mig med tanke på vilken historia som skulle berättas. Postorderbrudarna har jag inte läst om tidigare, däremot har interneringen av japanerna i USA berörts i en del av de böcker jag läst om USA under andra världskriget
Det här är en bra berättelse om en företeelse som jag tror många inte vet så mycket om och som ju ändå har vissa paralleller med nutiden. Postorderfruar finns ju faktiskt i dagens samhälle också - se bara på "importen" av fruar från t ex Ryssland och Thailand. Även där sker ju en del kontakter före giftermålet enbart textledes (ibland på nätet genom olika förmedlingar) och de blivande äkta makarna lär känna varandra enbart genom fotografier (som ibland kan vara X år gamla).
Det jag har problem med är berättarformen. Det är förståeligt att man använder vi-formen när man vill berätta en kollektiv historia men som läsare tappar jag kontakten med vad som händer den enskilda människan. Och därmed berörs jag inte lika mycket av själva berättelsen, den blir mer anonym i o m det kollektiva berättandet.
Vi kom över havet finns att köpa hos t ex
Adlibris
Bokus
CDON
Ginza
Vi kom över havet är en relativt tunn bok (bara drygt 170 sidor) vilket förvånade mig med tanke på vilken historia som skulle berättas. Postorderbrudarna har jag inte läst om tidigare, däremot har interneringen av japanerna i USA berörts i en del av de böcker jag läst om USA under andra världskriget
Det här är en bra berättelse om en företeelse som jag tror många inte vet så mycket om och som ju ändå har vissa paralleller med nutiden. Postorderfruar finns ju faktiskt i dagens samhälle också - se bara på "importen" av fruar från t ex Ryssland och Thailand. Även där sker ju en del kontakter före giftermålet enbart textledes (ibland på nätet genom olika förmedlingar) och de blivande äkta makarna lär känna varandra enbart genom fotografier (som ibland kan vara X år gamla).
Det jag har problem med är berättarformen. Det är förståeligt att man använder vi-formen när man vill berätta en kollektiv historia men som läsare tappar jag kontakten med vad som händer den enskilda människan. Och därmed berörs jag inte lika mycket av själva berättelsen, den blir mer anonym i o m det kollektiva berättandet.
Vi kom över havet finns att köpa hos t ex
Adlibris
Bokus
CDON
Ginza
Jag tycker istället att vi-perspektivet ger exempel på många öden och att det ger mer än ett jag-perspektiv just i detta sammanhang. Om jag förstått saken rätt kommer en annan översatt roman från Otsuka i år där det är ett jag-perspektiv! Från ungefär samma tid i USA... (kan ha missförstått någon detalj)
SvaraRaderaJag hade svårt för det och fick på något sätt ingen "kontakt" pga vi-formen. Tack för infot, det låter intressant!
Radera