Titel: Döden kvittar det likaFörfattare: Anne-Marie Schjetlein
Format: Inbunden
Antal sidor: 280
Förlag: HOI Förlag
"Förresten, Andreas, du känner henne!
Röda lockar faller över bårens kant och Andreas hjärta stannar. Hemma i den fashionabla villan finns hans fru och barn men medvetslös på båren framför honom i akutrummet ligger hans älskarinna. Olyckan får sanningar att bubbla upp till ytan medan Andreas försöker hålla ställningarna. Hans fru försöker förgäves berätta för honom vad hon vet, men är det han som stöter henne ifrån sig eller hon som drar sig undan? Det förflutna spelar ut sina kort.
Runt människorna på ett sjukhus i Halmstad utspelar sig livet i sin mest dramatiska form. Sjukhusets kulvertar vindlar sig likt livsuppehållande kärlträd kring trasiga människor som söker kärlek men finner ensamhet, svartsjuka och ond bråd död."
-----------------------------------------------
Döden kvittar det lika är Anne-Marie Schjetleins debutroman. Jag vann den här boken i en utlottning på FB men hade redan innan kikat på den och varit sugen på att läsa den.
Jag tyckte det var lite kul att få läsa en deckare där handlingen förlagts till sjukhusmiljö, det har jag inte stött på alltför ofta. Ändå borde ju just den miljön vara otroligt tacksam att använda, sjukhus förknippas ju ändå ofta med liv-och-dödsituationer, på sjukhusen finns rätt så läskiga miljöer (kulvertarna är minst sagt kusliga och jag skulle nog aldrig frivilligt ge mig ner när det är rätt så folktomt, t ex sent på kvällen eller tidigt på morgonen för att inte tala om natten) osv.
Själva handlingen är riktigt invecklad och det är många trådar att nysta i och ganska många personer att hålla reda på. Det är inte alltför lätt att försöka komma på vem som är mördaren, men det är riktigt roligt att försöka gissa sig fram och sen märka hur fel man haft om person (men inte motiv). Jag var lite konfunderad över avsnitten om Flickan i början men det tog inte lång stund innan jag började fatta hur det hängde ihop.
När det gäller personerna så gillar jag Signe bäst och hon är den som jag får bäst kontakt med, jag tror de flesta har nog någon gång träffat en Signe någonstans. Tyvärr känns många av de andra t ex Tess, Kristin och Petra "tunnare" som personer och jag tycker inte riktigt jag lär känna dem på samma sätt som Signe. Kanske har det att göra med att Signe är en karaktär som är lätt igenkännbar från det verkliga livet.
Andreas blir jag bara irriterad på - att ha ett jobb som innebär att kunna ta beslut men sen vara helt oförmögen att ta egna beslut i det privata är bara så irriterande. Jag måste nog medge att en karl som Andreas skulle ha behövt vara alldeles otroligt snygg, trevlig OCH rik för att jag skulle stått ut med honom mer än 30 sekunder.
Det finns en sak som stör mig med texten, nämligen sönderhackade meningar. Istället för en längre, smidig mening har den delats i två, vilket för mig inte fungerar alls. Jag känner igen det där från mina unga vänner - många av dem skriver precis så där, sätter punkt istället för kommatecken och delar alltså en mening i två. För dem verkar det vara naturligt att göra så, för mig blir det bara fel och fungerar inte alls.
Men Döden kvittar det lika är en lättläst, spännande debutroman och jag ser fram emot att få läsa fler böcker av Anne-Marie Schjetlein. Och jag gillar faktiskt att slutet lämnades lite öppen - då hoppas jag på en uppföljare så man får veta hur det går.
Döden kvittar det lika finns att köpa hos t ex
Adlibris
Bokus
CDON
Jag tyckte det var lite kul att få läsa en deckare där handlingen förlagts till sjukhusmiljö, det har jag inte stött på alltför ofta. Ändå borde ju just den miljön vara otroligt tacksam att använda, sjukhus förknippas ju ändå ofta med liv-och-dödsituationer, på sjukhusen finns rätt så läskiga miljöer (kulvertarna är minst sagt kusliga och jag skulle nog aldrig frivilligt ge mig ner när det är rätt så folktomt, t ex sent på kvällen eller tidigt på morgonen för att inte tala om natten) osv.
Själva handlingen är riktigt invecklad och det är många trådar att nysta i och ganska många personer att hålla reda på. Det är inte alltför lätt att försöka komma på vem som är mördaren, men det är riktigt roligt att försöka gissa sig fram och sen märka hur fel man haft om person (men inte motiv). Jag var lite konfunderad över avsnitten om Flickan i början men det tog inte lång stund innan jag började fatta hur det hängde ihop.
När det gäller personerna så gillar jag Signe bäst och hon är den som jag får bäst kontakt med, jag tror de flesta har nog någon gång träffat en Signe någonstans. Tyvärr känns många av de andra t ex Tess, Kristin och Petra "tunnare" som personer och jag tycker inte riktigt jag lär känna dem på samma sätt som Signe. Kanske har det att göra med att Signe är en karaktär som är lätt igenkännbar från det verkliga livet.
Andreas blir jag bara irriterad på - att ha ett jobb som innebär att kunna ta beslut men sen vara helt oförmögen att ta egna beslut i det privata är bara så irriterande. Jag måste nog medge att en karl som Andreas skulle ha behövt vara alldeles otroligt snygg, trevlig OCH rik för att jag skulle stått ut med honom mer än 30 sekunder.
Det finns en sak som stör mig med texten, nämligen sönderhackade meningar. Istället för en längre, smidig mening har den delats i två, vilket för mig inte fungerar alls. Jag känner igen det där från mina unga vänner - många av dem skriver precis så där, sätter punkt istället för kommatecken och delar alltså en mening i två. För dem verkar det vara naturligt att göra så, för mig blir det bara fel och fungerar inte alls.
Men Döden kvittar det lika är en lättläst, spännande debutroman och jag ser fram emot att få läsa fler böcker av Anne-Marie Schjetlein. Och jag gillar faktiskt att slutet lämnades lite öppen - då hoppas jag på en uppföljare så man får veta hur det går.
Döden kvittar det lika finns att köpa hos t ex
Adlibris
Bokus
CDON
Jag har fortfarande inte kommit så långt i min bok, men det var roligt att läsa vad du tyckte :)
SvaraRadera