"Sukkertoppens koloni, Västgrönland
Prästen Morten Falck lämnar Köpenhamn år 1787 och färdas till kolonin Sukkertoppen för att kristna dess odöpta infödingar. Morten vill genomlysa kolonin med förnuft och upplysning. Men bland grönländarna pyr ilskan över de danska missionärernas övergrepp och längre in i landet sjuder ett uppror.
Det är först i mötet med Grönland och det folk han försöker tämja som Morten konfronteras med sitt eget mörker. Han gör avkall på sin höga moral; han tillskansar sig lyxvaror och sprit, utnyttjar de grönländska kvinnorna, äter upp oblaten och häller i sig nattvardsvinet. När allt kommer omkring är Morten djupt splittrad. Ska han tjäna den danska kolonialmakten eller låta sig berusas av infödingarnas ivran för självständighet?"
-----------------------------------------------
Även om jag har bra fantasi och ibland regerar t o m kraftigt på det jag läser så var jag inte beredd på att jag skulle bli rent fysiskt illamående. Leines beskrivningar är så målande att efter att ha läst om en middagsbjudning med "objudna gäster" var jag tvungen att t o m täcka över boken när jag skulle äta eftersom bilder av det Leine beskrivit flimrade för ögonen så fort jag fick se mat.
I Profeterna vid Evighetsfjorden är det mörkt, kallt, skitigt och det luktar riktigt, riktigt illa! Men man kan inte låta bli att förundras över dessa människor som på 1700-talet gav sig av till ett okänt, ogästvänligt land för att kolonisera landet. Och som äkta kolonisatörer begår de övergrepp mot den inhemska befolkningen, de super, slåss och bär sig allmänt äckligt åt.
I Profeterna vid Evighetsfjorden är det mörkt, kallt, skitigt och det luktar riktigt, riktigt illa! Men man kan inte låta bli att förundras över dessa människor som på 1700-talet gav sig av till ett okänt, ogästvänligt land för att kolonisera landet. Och som äkta kolonisatörer begår de övergrepp mot den inhemska befolkningen, de super, slåss och bär sig allmänt äckligt åt.
Huvudpersonen Morten Pedersen Falck är inte en trevligare person än de andra, men jag tycker nästan synd om honom. Han kom till Grönland med så "goda" avsikter, han skulle frälsa och upplysa urbefolkningen, men lyckas varken med det ena eller det andra, utan dukar själv under själsligt och är snart inte bättre än alla de andra som kommit för att kolonisera landet.
Profeterna vid Evighetsfjärden är definitivt värd att läsas men man ska tänka på at äckelfaktorn är så hög i den här boken att det nog är mest det man lägger märke till och koncentrerar sig på, allt annat försvinner i "skiten".
Kim Leine tilldelades Nordiska rådets Litteraturpris för Profeterna vid Evighetsfjorden med följande motivering
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar