Titel: SteglitsanFörfattare: Donna Tartt
Format: Pocket
Antal sidor: 782
Förlag: Bonnier pocket
"Den unga pojken Theo Decker överlever mirakulöst en explosion på ett konstmuseum i New York. Hans mamma klarar sig inte. Under åren som följer blir Theo uppslukad av en liten vacker målning, Steglitsan, ett värdefullt konstverk från 1600-talet. Tavlan kommer att dra in Theo i konstens kriminella undre värld."
----------------------------------------------
Ska nog börja med att tala om att jag inte läst något av Donna Tartt tidigare. Och det var nog mycket det som gjorde att jag var nyfiken på Steglitsan och ville läsa den. I o m att jag tänkte läsa den så försökte jag undvika att läsa recensioner av boken på andra bloggar osv så att jag skulle kunna läsa den med "fräscha" ögon och öppet sinne, men det gick nästan inte att undvika att se hur Donna Tartt hyllades.
Jag hade alltså ganska så höga förväntningar på Steglitsan trots allt, men för min del blev resultatet av läsningen att jag fortfarande har svårt att bestämma mig för om jag gillar den eller inte.
Jag gillar Hobie och Boris, de lite udda personerna. Huvudpersonen, Theo Decker, tycker jag inte om. Han är en sån person som alltid går efter minsta motståndets lag och väljer den lättaste vägen. Pippa får jag inte riktigt grepp om och hon försvinner på något sätt i periferin.
Själva berättelsen gillar jag och det känns nästan lite spännande att kunna följa Steglitsan som röd tråd nästan ända från första sidan. Ännu roligare blev det att googla målningen och få se en bild på målningen
Steglitsan är väldigt välskriven och det är lätt att komma in i handlingen. Fram tills att Theo flyttar till Las Vegas var jag engagerad och intresserad, men Theos tid i Las Vegas fick mig nästan att ledsna och lägga ifrån mig boken. En halv sida till om droger och alkohol så hade jag inte orkat läsa vidare, jag var färdig att kräkas. Som tur är så fortsatte jag läsandet för så fort Theo flyttar från Las Vegas så blir det bättre och intresset vaknar igen.
Jag hade alltså ganska så höga förväntningar på Steglitsan trots allt, men för min del blev resultatet av läsningen att jag fortfarande har svårt att bestämma mig för om jag gillar den eller inte.
Jag gillar Hobie och Boris, de lite udda personerna. Huvudpersonen, Theo Decker, tycker jag inte om. Han är en sån person som alltid går efter minsta motståndets lag och väljer den lättaste vägen. Pippa får jag inte riktigt grepp om och hon försvinner på något sätt i periferin.
Själva berättelsen gillar jag och det känns nästan lite spännande att kunna följa Steglitsan som röd tråd nästan ända från första sidan. Ännu roligare blev det att googla målningen och få se en bild på målningen
 |
| The Goldfinch |
Steglitsan är väldigt välskriven och det är lätt att komma in i handlingen. Fram tills att Theo flyttar till Las Vegas var jag engagerad och intresserad, men Theos tid i Las Vegas fick mig nästan att ledsna och lägga ifrån mig boken. En halv sida till om droger och alkohol så hade jag inte orkat läsa vidare, jag var färdig att kräkas. Som tur är så fortsatte jag läsandet för så fort Theo flyttar från Las Vegas så blir det bättre och intresset vaknar igen.
Ett par hundra sidor kortare och Las Vegas-perioden lite mer komprimerad så skulle jag nog gillat boken mer än vad jag gjorde.
Bara på grundval av en bok har jag lite svårt att förstå ståhejet kring Donna Tartts böcker, så otroligt bra tycker jag inte Steglitsan är, så jag tror faktiskt att det vore dags för mig att läsa Den hemliga historien, kanske jag skulle gilla den bättre och då också förstå varför Donna Tartt hyllas av så många.
Steglitsan finns att köpa hos t ex
Hmm...jag funderar på att hoppa över den boken. Börjar lessna på tegelstenar som borde halveras;).
SvaraRadera