Recension: Berätta aldrig det här av Frida Boisen

Titel: Berätta aldrig det här

Författare: Frida Boisen

Format: Inbunden

Antal sidor: 377

Förlag: Bookmark förlag

Recensionsexemplar (Se "Om")

"Mors dag 2007. Frida glömmer att ringa och att skicka blommor till sin mamma Rosita. När on även missar moderns telefonsamtal har hon igen aning om att katastrofen är ett faktum. Dagen efter kommer beskedet att Rosita hittats död. Men det är när Frida upptäcker hennes sista hälsning som världen fullkomligt rämnar.

Berätta aldrig det här är en gripande självbiografisk roman om en skavande mor-dotter-relation som utmynnar i en tragedi. På ett lika litterärt som lättillgängligt språk navigerar författaren genom då- och nutid, och kombinerar bottenlöst mörker med rak humor och oförställd öppenhet i sin strävan att bryta rådande tabun."

---------------

Så fort jag såg den här boken visste jag att den skulle bli svår att läsa och kanske ännu svårare att recensera, men jag hade nog ingen aning om HUR svårt det skulle bli. Inte nog att min egen mor gick bort under ganska traumatiska förhållanden, men jag blev själv allvarligt sjuk (inte pga boken utan av rent fysiska skäl) medan jag bearbetade bokens innehåll i mitt huvud.

Jag stötte på hinder redan första sidan för när jag kom till de sista raderna var jag tvungen att lägga ifrån mig boken, jag klarade just då inte mer. Men när detta upprepades gång på gång så insåg jag att det var något speciellt med just slutet av den sidan...och det var det. På slutet hänvisas det till moderns död i maj och det var då min egen mor dog och hittades tyvärr först i slutet av juni.

Det här är en otroligt utlämnande bok om en dysfunktionell relation mellan mor och dotter och det värsta av allt är att jag känner mig så mycket i den, de känslor som virvlar omkring i en, känslan av att man helt enkelt inte orkar och att man av ren självbevarelsedrift bryter kontakten, och sen självförebråelserna när mamman dör under den perioden. Varför höll jag inte kontakten, varför blev det så här? Tänk om jag bara hade... alla de där funderingarna som dyker upp när man minst anar det. Att innehållet i den här boken sammanfaller så totalt med min egen historik med min mor gjorde den extra svår att läsa. En annan av mina betänkligheter var hur mycket jag var beredd att dela md mig av min egen historia, mn bestämde till slut att kan den här författaren det så förtjänar hon respekten a att även jag berättar om mina upplevelser.

Jag känner igen så mycket i den här berättelsen att det blir med skräckblandad förtjusning som jag läser boken. 

Jag har till slut kommit till ro med mina hjärnspöken om mammas död och jag hoppas att Frida också når den punkt till slut där hon kan både förlåta sin mor och sig själv.

Det här är verkligen en bok jag kan rekommendera!

Tack Frida Boisen & Bookmark förlag för rec.exet! Och jag ber än en gång ursäkt för att recensionen kom så här sent, men ibland kommer livet (div sjukdomar, sjukhusvistelser osv)emellan och då kan det bli så här.