Veckans utmaning: Att hantera sina rädslor

Dagen har varit enormt seg och det känns som om jag inte fått nånting gjort trots att jag tycker jag hållit igång hela dagen. Men jag misstänker att det har att göra med att min "normala" dygnsrytm ruckats lite av bytet från sommar till vintertid. Så idag är det först nu, till kvällen, som jag känner att allt börjar flyta på igen. Och vad är väl bättre då än att hugga tag i Kulturkollos veckoutmaning. Veckans tema är rädslor och utmaningen lyder

Veckans utmaning på temat rädslor handlar om att berätta hur man kan hantera dem. Du får gärna dela med dig av en av dina rädslor. Det kan vara både stort och smått. Kanske är du rädd för höjder, clowner eller spindlar? Berätta också med dig av hur du hanterar, eller försöker hantera, din rädsla. Har du kanske något bra och stärkande citat att lyfta på temat?

-----------------

Det finns nog ganska få saker som jag är direkt rädd för. Det finns såklart sådant som väcker obehag och som lätt kan utvecklas till ren rädsla om jag inte ser upp, och så har jag såklart ett par ganska extrema rädslor, men det som nog är lämpligast att ta upp här är en rädsla jag haft men som jag övervunnit.

Jag har varit mörkrädd och min man var lite oroad när vi skulle flytta ifall jag skulle klara av att bo ute på landet. Här blir det ju verkligen mörkt på kvällen eftersom det inte finns de ljus (t ex gatljus) som lyser upp i stan. Och så har vi skog direkt bakom huset så åt det hållet är det verkligen mörkt. Men jag var medveten om att min mörkerrädsla kunde ställa till det här ute så det var bara att sätta igång med att övervinna det så fort vi flyttat. Det gick ju inte att jobba med det så länge vi bodde i stadsmiljö för där blir det aldrig riktigt mörkt.
Det enda sättet för mig är att konfrontera rädslan. Först försöka komma på hur och varför rädslan uppkommit, vilket i sig kan vara ganska läskigt. Sen börja jobba med det, låta det ta tid , att hela tiden tänja på gränsen för vad man klarar av osv osv.
För mig var första steget att inte behöva ha lyset tänt i varje rum, att släcka i ett rum i taget och vänja mig vid tanken på att det finns ett rum i huset där det är mörkt. Sen ta nästa och göra samma sak. Det tog tid men det gick och jag behövde inte längre ha tänt annanstans än i köket och vardagsrummet där jag befann mig. Nästa steg var att inte behöva stänga sovrumsdörren trots att det var mörkt i korridoren. Och det fungerade faktiskt, så numera har jag inga större problem med att ens vara ensam hemma när det är mörkt.
Det är ju olika metoder som fungerar för olika människor och olika rädslor, men för mig fungerar det bäst att konfrontera rädslan istället för att bara undvika det som jag är rädd för.