Recension: Ingenting att se av Robert Warholm

Titel: Ingenting att se
Författare: Robert Warholm
Format: Inbunden
Antal sidor: 325
Förlag: Framsteget bokförlag
Recensionsexemplar

"Carin blir som liten påkörd av en bil och blir rullstolsburen. Familjen bor i ett tvåvåningshus, men på grund av sitt handikapp kan Carin aldrig komma upp på övervåningen. När hon frågar föräldrarna vad som finns där uppe och om de kan bära upp henne så att hon får se blir svaret: "Där finns inget att se!"
Detta gör att Carin börjar fantisera om vad som kan finnas på den våning hon inte kan nå till. Hörs det något ljud från övervåningen skapar hon sig omedelbart en egen bild av vad det kan vara.
Åren går. Föräldrarna avlider och Carin ärver huset, men fortfarande har hon inte fått se övervåningen. Hon bor ensam och följer vad som händer i världen genom tidningar, radio och TV. Vi följer samhällsutvecklingen genom hennes ögon.
När hon är 80 år bestämmer hon sig för att hon ska se övervåningen innan hon dör. Hon tar sig ur rullstolen och släpar sig uppför trappan. Äntligen får hon se hur det ser ut där. Det är en sanning som dödar henne."

----------------------

Författaren är en bokbloggarkollega som skrivit två böcker tidigare. Jag har läst (och recenserat, länk till recensionerna finns längre ner på sidan) båda hans böcker och fick nu förfrågan om jag ville läsa och recensera den här boken också och självklart ville jag det.

Själva grundidéen tycker jag var intressant och nånting som jag ville läsa för visst är det så att finns det något som man är nyfiken på men inte får se eller veta vad det är så blir just den saken så intressant och spännande att man till och med fantiserar om vad det skulle kunna vara.

Att se samhällsutvecklingen i Sverige genom Carins ögon var riktigt underhållande, en del av händelserna kommer jag själv ihåg, en del har jag bara läst om, men oavsett så tyckte jag om att läsa och påminnas om det. Det kanske säger en del om min ålder!?!

Men, när det gäller vissa saker tycker jag författaren gått lite vilse. Att Carin som barn är nyfiken på övervåningen får man klart för sig ganska snabbt, men sen går det årtionden då hon överhuvudtaget inte är speciellt nyfiken. Visst, hon fantiserar men hon har till och med inneboende på övervåningen utan att vara nyfiken nog att be dem berätta vad som finns där uppe eller be om hjälp med att komma upp för att se själv. Och att hon sedan i 80-årsåldern skulle komma på att själv ta sig dit upp är inte riktigt realistiskt. Har man suttit i rullstol i princip hela sitt liv (eller till och med kortare tid än så) är man väldigt medveten om vad som är rimligt och vad man har kroppsstyrka nog att göra och jag kan nog garantera att en person i 80-årsåldern definitivt inte skulle klara av att släpa sig uppför trappor till övervåningen, jag tror knappast jag ens skulle klara av det och jag har inte varit rullstolsbunden längre än 14 år. En del av irritationen över hur Carin porträtteras bottnar nog mycket i just det faktum att jag själv sitter i rullstol. Det finns en del annat i beskrivningen av en rullstolsbunden person som inte riktigt är trovärdigt och som jag till och med blir smått irriterad på.

Ingenting att se är en lättläst bok och jag uppskattade verkligen att läsa om ett Sverige i omvandling, men jag tycker vissa delar av boken borde ha tänkts igenom och bearbetats minst en extra gång.

Tack Robert Warholm för rec.exet!


Robert Warholms blogg
Mina skrivna ord

Mina recensioner av författarens tidigare böcker
Skam
Synd

Ingenting att se finns att köpa hos t ex

Adlibris Inbunden
Bokus Inbunden
CDON Inbunden