Veckans utmaning - Ge oss ditt 70-tal!

Idag är det kallt, kallt, kallt så jag sitter inne och pimplar varm thé för glatta livet. Och så kom jag att tänka på att jag ännu inte deltagit i Kulturkollos veckoutmaning.
Utmaningen lyder:

Dekadens, politik, plyschoveraller – 1970-talet kan vara så mycket. Den här veckan vill jag att du delar med dig av ditt 70-tal. Det kan vara ett foto, en berättelse, ett minne, en maträtt, en färg – helt enkelt något du förknippar med 70-talet.

--------------

Tyvärr har jag inte några foton tillgängliga just nu - de ligger uppe på vinden i en flyttlåda för vi har inte riktigt haft plats att ha dem än så länge. Men i o m den här utmaningen så har jag sagt till maken att han får ta ner dem så ordnar vi plats för dem för nu är jag sugen på att titta på gamla foton.

70-talet var en förändringens tid för mig. Jag flyttade till Sverige sommaren 1971 och började skolan samma höst. Vi var totalt fyra utlänningar i hela skolan, tre finnar och en italienska. Skillnaden oss fyra emellan var att de andra tre var födda i Sverige och kunde svenska, jag var den enda som flyttat in och kunde inte språket.

Skolan hade inte riktigt koll på hur man skulle hantera en invandrarelev så de första årena blev ganska jobbiga. Jag var ju tvungen att lära mig svenska och det fick jag hantera själv, men sen skulle jag samtidigt läsa in tre årskurser engelska, som jag inte hade läst tidigare. Det riktigt lustiga var att man alltså inte erbjöd något stöd med svenskan så var det visst livsviktigt att jag fick hemspråksundervisning! Så jag gick på finskalektioner ett par gånger i veckan, men svenskan fick jag försöka snappa upp på skolgården och läsa själv hemma. Finskalektionerna tvärvägrade jag efter ett halvår, de var ju bara slöseri med tid i o m det var mitt hemspråk och lektionerna tog tid och ork från det jag var tvungen att lära mig, dvs svenska och engelska.Så halva mitt 70-tal gick åt till språkinlärning och skola så jag missade nog en hel del sånt som musik osv förutom ABBA och Ted Gärdestad såklart

Kläderna däremot kommer jag ihåg. Afghanpäls, utsvängda jeans som skulle vara så tajta att man fick ligga på golvet för att överhuvudtaget få dem på sig,. V-jeans,  långa skjortsnibbar och innan det var dags för platåskor så gällde nedslitna träskor och de skulle absolut vara svarta. Och ju mer nedsliten skon var, desto bättre - när man köpte skon så slet man av sulan det första man gjorde och försökte sen slita ner skon så mycket som möjligt, ju snabbare desto bättre - till slut gick man med hälen i princip rakt på marken. Synd att jag inte kunde få med någon av fotona jag har i albumen där vi var som mest utstyrda.

Det här var en riktig nostalgikick så nu får gubben lov att ta ner fotoalbumen så jag riktigt kan frossa i minnen.